Cronología poética:

viernes, 23 de marzo de 2012

¿Dónde va la luz, cuando desaparece? By tete.




Poema,
¿Dónde va la luz,
cuando desaparece?
By tete.


¿Quién lo sabe?
Yo no
y tampoco quiero saberlo.
Imagino que irá a un lugar bello,
dónde nunca,
nunca se pasa frío.

Los rayos son almas en pena,
que se iluminan en el camino,
de su propia existencia.
El dolor y el placer.
La luz y la sombra.
Todo en esta vida.

Abandónate.
Vuelve al instinto primitivo.
Llena de aire tus pulmones.
Grita tu nombre.
Sonrieme..
Y veras
como eres yo
y soy tu.

Todo detiene el rugido del león,
en una selva que escucha,
enmudecida.
Para después volver a su ritmo.
Luz y oscuridad,
Sediento ..
Saciado ...

Somos gotas que no existen,
que intentan no tropezarse,
en el mismo vaso de agua.
¿Porque nos gustará tanto debatir
lo que nunca, nunca de debemos dudar?
Lo que nunca tendriamos que temer.
Lo que jamás nos hara daño.
Lo que siempre nos ama.
Lo que somos...


Antonio Alvarez de Garmendia.
23:56 horas (+1 GMT)
22 de marzo del 2012
Cartagena. Murcia.
Sur del estado español
(Aproximadamente a 5 kms del mediterraneo mas bello)




Poem,
Where does the light,
when it disappears?
By tete.


Who knows?
I do not
and do not want to know.
I imagine that will go to a place of beauty,
where ever
never goes cold.

The rays are lost souls,
that light on the road,
of its own existence.
The pain and pleasure.
The light and shadow.
Everything in this life.

Abandon yourself.
Return to the primitive instinct.
Air-filled lungs.
Call out your name.
Smile ..
And you will see
as you are me
and I am you.

All stops the lion's roar,
in a forest listening,
muted.
Before returning to their rhythm.
Light and darkness,
Thirsty ..
Sated ...

We droplets that not exist
trying not trip,
in the same glass of water.
Why we like it so much debate
what ever we ever to doubt?
What ever would have to fear.
What we never us hara damage.
What always loves us.
What we are ...


Antonio Alvarez de Garmendia.
23:56 hours (+1 GMT)
March 22, 2012
Cartagena. Murcia.
South of the Spanish state
(Approximately 5 kms from the beautiful Mediterranean Sea)




Poema,
Non dago argia du,
da desagertzen?
Tete By.


Nork daki?
ez dut
eta nahi ez jakin.
Egingo da, edertasun handiko leku bat joan imajinatu nuen,
non inoiz
inoiz ez doa hotza.

Izpiak arimak galdu dira,
bidean argi,
bere existentzia propioa.
Mina eta plazerra.
Argia eta itzalak.
Bizitza honetan dena.

Alde batera utzi zeure burua.
Primitive sena itzuli.
Air-birikak bete.
Deitu izarrekin zure izena.
Smile ..
eta benetan
dira al didazu
eta hemen nago.

Guztiak lehoia eta ondo pasatzea da gelditzen,
baso entzunaldi batean,
mututua.
Gero atzera etorri bere erritmoa.
Argia eta iluntasuna,
Egarri ..
Esaten duten ...

Tanta dela existitzen ez ditugu,
bidaia ez da saiatzen
ura beirazko berean.
Zergatik gustatzen zaigu hainbeste eztabaida
zer inoiz ez dugu inoiz zalantzan jarri?
Zer inoiz beldurrik izan.
Zer inoiz kalte egingo dugu.
Zer beti maite digu.
Zer dira ...


Antonio Alvarez de Garmendia.
23:56 ordu (+1 GMT)
March 22, 2012
Cartagena. Murcia.
Espainiako Estatuko hegoaldean
(Mediterraneo eder Sea Gutxi gorabehera 5 km)




Поэма,
Где свет,
, когда она исчезает?
К глазу.


Кто знает?
я не
и не хотят знать.
Я думаю, что пойдет на место красоты,
где бы
никогда не выходит холод.

Лучи потерянных душ,
, что свет на дороге,
своего собственного существования.
Боли и удовольствия.
Света и тени.
Все в этой жизни.

Оставь себе.
Вернуться к примитивным инстинктам.
Заполненные воздухом легкие.
Вызовите вашего имени.
Улыбка ..
И в самом деле
как ты меня
и я вас.

Все останавливается рев льва,
в лесу прослушивания
отключен.
Затем вернуться в свой ​​ритм.
Свет и тьма,
Thirsty ..
Насытившись ...

Мы капли, которые не существуют,
стараясь не поездка,
В тот же стакан воды.
Почему нам нравится так много споров
то, что все мы никогда не сомневался?
Что все должны бояться.
Что бы мы сделаем все повреждения.
То, что всегда любит нас.
Какие ...


Антонио Альварес де Гармендия.
23:56 часов (+1 GMT)
22 марта 2012
Картахена. Мурсия.
К югу от испанского государства
(Около 5 км от прекрасного Средиземного моря)




Poem,
Woher kommt das Licht,
wenn es verschwindet?
Durch tete.


Wer weiß?
ich weiß nicht
und wollen nicht wissen.
Ich kann mir vorstellen das wird zu einem Ort der Schönheit zu gehen,
wo auch immer
geht nie kalt.

Die Strahlen werden verlorene Seelen,
dass Licht auf der Straße,
seiner eigenen Existenz.
Der Schmerz und Freude.
Das Licht und Schatten.
Alles in diesem Leben.

Überlassen Sie sich.
Rückkehr zu den primitiven Instinkt.
Lungen mit Luft gefüllte.
Rufen Sie Ihren Namen.
Smile ..
und wirklich
wie du bist ich
und ich bin Ihnen.

Alles hört das Brüllen des Löwen,
in einem Wald Zuhören,
stumm geschaltet.
Dann kommen Sie zurück, um ihren Rhythmus.
Licht und Finsternis,
Thirsty ..
Satt ...

Wir Tröpfchen, die nicht existieren,
versuchte, nicht zu stolpern,
im selben Glas Wasser.
Warum wir mögen es so viele Diskussionen
was auch immer wir jemals gezweifelt?
Was auch immer wäre zu befürchten haben.
Was immer wir tun werden Schäden.
Was immer uns liebt.
Was sind ...


Antonio Alvarez de Garmendia.
23.56 Uhr (GMT 1)
22. März 2012
Cartagena. Murcia.
Südlich des spanischen Staates
(Ca. 5 km vom wunderschönen Mittelmeer)




詩、
ここで、光がない、
それが消えたとき?
テテによる。


誰が知っている?
私はありません
と知りたくありません。
私は、美しさの場所に行くことを想像
どこまで
風邪になることはありません。

光線は、魂を失われます
道路上の光、
独自の存在である。
苦痛と快楽。
光と影。
この人生のすべて。

自分自身を放棄する。
原始的な本能に戻ります。
肺を空気で満たされた。
あなたの名前を呼ぶ。
スマイル..
と実際に
あなたは私であるため
私はあなたです。

すべてが、ライオンのうなりを停止します。
森のリスニングでは、
ミュート。
その後、彼らのリズムに戻ってくる。
光と闇、
のどが渇いて...
飽きる...

我々は存在しない液滴、
、旅行にしようとしない
水と同じガラスインチ
なぜ我々はそれそう多くの議論を好む
これまで我々はこれまで何を疑う?
何がこれまでに恐怖する必要があります。
これまで我々は被害を何をします。
何がいつも私たちを愛しています。
何ですか...


アントニオ·アルバレス·デ·Garmendia。
23時56時間(GMT +1)書き込まれました。
2012年3月22日
カルタヘナ。ムルシア。
スペインの国家の南
(美しい地中海から約5キロ)




שיר,
היכן האור,
כאשר הוא נעלם?
על ידי עיניים.


מי יודע?
אני לא
ואת לא רוצה לדעת.
אני מתאר לעצמי ילך למקום של יופי,
בכל מקום שבו
אף פעם לא הולך קר.

הקרניים הולכות לאיבוד נשמות,
את האור על הכביש,
הקיום שלו.
כאב והנאה.
אור וצל.
כל דבר בחיים זה.

לנטוש את עצמך.
לחזור לאינסטינקט הפרימיטיבי.
אוויר מלא הריאות.
קורא את השם שלך.
חיוך ..
ובאמת
כמו שאתה אותי
ואני אותך.

כל תחנות שאגה של אריה,
ב הקשבה יער,
מושתק.
לאחר מכן לחזור לקצב שלהם.
אור וחושך,
צמא ..
שבע ...

אנו טיפות שאינם קיימים,
מנסה לא למעוד,
בכוס זהה של מים.
למה אנחנו אוהבים אותו כל כך הרבה ויכוח
מה בכלל אי פעם ספק?
מה בכלל היה צריך לפחד.
מה בכלל נעשה נזק.
מה תמיד אוהב אותנו.
מה ...


אנטוניו אלברז דה Garmendia.
23:56 שעות (1 GMT)
22 מרס 2012
קרטחנה. מורסיה.
דרום המדינה הספרדית
(כ 5 ק"מ מהים התיכון יפה)




قصيدة،
حيث لا ضوء،
عندما يختفي؟
بواسطة تيتي.


من يدري؟
وأنا لا
ولا تريد أن تعرف.
أتصور أن سوف تذهب إلى مكان من الجمال،
حيث من أي وقت مضى
لم يذهب الباردة.

تضيع أشعة النفوس،
على ضوء ذلك على الطريق،
من وجودها هي نفسها.
الألم والمتعة.
الضوء والظل.
كل شيء في هذه الحياة.

التخلي عن نفسك.
العودة إلى غريزة بدائية.
الهواء ملء رئتيه.
أنادى بأسمك.
ابتسامة ..
وحقا
كما أنت لي
وأنا وأنت.

كل توقف هدير الأسد،
في الاستماع للغابات،
صامتة.
ثم يعود إلى الإيقاع بهم.
النور والظلمة،
العطش ..
وصرح و...

نحن قطرات التي لم تكن موجودة،
أحاول أن لا رحلة،
في الزجاج نفسه من الماء.
لماذا أحببنا ذلك مناقشة الكثير
ما نشك أبدا من أي وقت مضى؟
ما سيكون له من أي وقت مضى للخوف.
ما من أي وقت مضى وسوف نقوم به ضرر.
ما يحب دائما لنا.
ما هي ...


انطونيو الفاريز دي غارمنديا.
23:56 ساعة (+1 بتوقيت جرينتش)
22 مارس 2012
قرطاجنة. مورسيا.
الى الجنوب من الدولة الإسبانية
(حوالي 5 كلم من البحر المتوسط ​​الجميلة)




诗,
在光,
当它消失?
通过座谈沟通。


谁知道?
我不知道
不想知道。
我想,会去一个美丽的地方,
这里曾经
不冷。

光线迷失的灵魂,
光的道路上,
其自身的存在。
痛苦和快乐。
光影。
在这种生活的一切。

放弃自己。
返回到原始的本能。
空气充满肺部。
叫出你的名字。
微笑......
和真
你是我
我就是你。

全部停止狮子的吼声,
在森林的聆听,
静音。
然后再回到自己的节奏。
光明与黑暗,
渴......
吃饱...

我们不存在的水滴,
尽量不跳闸,
在相同的玻璃水。
为什么我们喜欢它这么多的辩论
我们什么都曾经怀疑过吗?
什么都将有恐惧。
我们什么都将损害。
永远爱我们的是什么。
什么是...


安东尼奥·阿尔瓦雷斯·迪亚。
23:56小时(升时间)
2012年3月22日,
卡塔赫纳。穆尔西亚。
南西班牙国家
(约5公里,从美丽的地中海)




Poème,
Où la lumière,
quand elle disparaît?
En tête.


Qui sait?
je ne sais pas
et ne veulent pas savoir.
J'imagine que vous allez à un endroit de beauté,
où jamais
ne va jamais froid.

Les rayons sont des âmes perdues,
que la lumière sur la route,
de sa propre existence.
La douleur et le plaisir.
La lumière et l'ombre.
Tout dans cette vie.

Abandonnez-vous.
Retour à l'instinct primitif.
Rempli d'air poumons.
Appelez votre nom.
Sourire ..
et vraiment
comme tu es moi
et je suis vous.

Tout s'arrête le rugissement du lion,
dans une écoute des forêts,
sourdine.
Puis revenir à leur rythme.
Lumière et les ténèbres,
Thirsty ..
Rassasié ...

Nous gouttelettes qui n'existent pas,
essayant de ne pas trébucher,
dans le même verre d'eau.
Pourquoi cela nous plaise autant de débats
ce que jamais nous avons jamais douté?
Quel que soit aurait à craindre.
Quoi qu'on va faire des dégâts.
Qu'est-ce nous aime toujours.
Quels sont ...


Antonio Alvarez de Garmendia.
23:56 heures (GMT +1)
22 mars 2012
Cartagena. Murcie.
Sud de l'État espagnol
(Environ 5 kms de la belle mer Méditerranée)




poema,
On va la llum,
quan desapareix?
By tete.


Qui ho sap?
jo no
i tampoc vull saber-ho.
Imagino que anirà a un lloc bell,
on mai,
mai es passa fred.

Els llamps són ànimes en pena,
que s'il · luminen en el camí,
de la seva pròpia existència.
El dolor i el plaer.
La llum i l'ombra.
Tot en aquesta vida.

Abandona't.
Torna a l'instint primitiu.
Plena d'aire els pulmons.
Crida el teu nom.
Sonrieme ..
I debò
com ets jo
i sóc el teu.

Tot deté el rugit del lleó,
en una selva que escolta,
emmudida.
Per després tornar al seu ritme.
Llum i foscor,
Assedegat ..
Saciat ...

Som gotes que no existeixen,
que intenten no ensopegar,
en el mateix got d'aigua.
Per què ens agradarà tant debatre
el que mai, mai de hem de dubtar?
El que mai hauríem de témer.
El que mai ens farà mal.
El que sempre ens estima.
El que som ...


Antonio Alvarez de Garmendia.
23:56 hores (+1 GMT)
22 març 2012
Cartagena. Múrcia.
Sud de l'estat espanyol
(Aproximadament a 5 km del mediterrani mes bell)




poema,
Onde está a luz,
quando ele desaparece?
Por tete.


Quem sabe?
eu não
e não quero saber.
Imagino que vai para um lugar de beleza,
onde sempre
nunca fica frio.

Os raios são almas perdidas,
que a luz na estrada,
de sua própria existência.
A dor eo prazer.
A luz e sombra.
Tudo nesta vida.

Abandona-te.
Voltar para o instinto primitivo.
Cheia de ar nos pulmões.
Chame o seu nome.
Sorriso ..
e realmente
como você está me
e eu sou você.

Tudo pára o rugido do leão,
em uma escuta floresta,
silenciado.
Em seguida, voltar ao seu ritmo.
Luz e escuridão,
Sedento ..
Saciados ...

Nós gotículas que não existem,
tentando não tropeçar,
no mesmo copo de água.
Por que nós gostamos tanto debate
que nunca, jamais duvidar?
O que nunca teria a temer.
O que nunca faremos dano.
O que sempre nos ama.
Quais são ...


Antonio Alvarez de Garmendia.
23:56 horas (+1 GMT)
22 mar 2012
Cartagena. Murcia.
Sul do Estado espanhol
(Cerca de 5 km do mar muito bonito no Mediterrâneo)




wiersz,
Gdzie światło,
kiedy to zniknie?
Przez tete.


Kto wie?
nie wiem
i nie chcę wiedzieć.
Wyobrażam sobie, że pójdzie do miejsca, piękna,
gdzie kiedykolwiek
nigdy nie idzie na zimno.

Promienie są zagubione dusze,
że światła na drodze,
z własnej egzystencji.
Ból i przyjemność.
Światło i cień.
Wszystko w tym życiu.

Porzucić siebie.
Powrót do pierwotnego instynktu.
Wypełniona powietrzem płuca.
Zadzwoń do swojego nazwiska.
Smile ..
i naprawdę
jak ty mnie
a ja ciebie.

Wszystkie przystanki lwią ryk,
w słuchaniu leśnej,
wyciszony.
Następnie wrócił do swojego rytmu.
Światło i ciemność,
Spragniony ..
Zaspokojony ...

Mamy kropelki, które nie istnieją,
starając się nie podróży,
w tej samej szklance wody.
Dlaczego nam się to podoba tyle debatę
co kiedykolwiek kiedykolwiek wątpić?
Co kiedykolwiek miałby się bać.
Cokolwiek zrobimy szkody.
Co zawsze nas kocha.
Jakie są ...


Antonio Alvarez de Garmendia.
23:56 godzin (+1 GMT)
22 marca 2012
Cartagena. Murcia.
Na południe od państwa hiszpańskiego
(Około 5 km od pięknego Morza Śródziemnego)




poem,
Varifrån ljuset,
när den försvinner?
Genom tete.


Vem vet?
jag vet inte
och vill inte veta.
Jag föreställer mig som kommer att gå till en plats av skönhet,
där allt
aldrig går kallt.

Strålarna försvinner själar,
att ljuset på vägen,
sin egen existens.
Smärta och njutning.
Det ljus och skugga.
Allt i det här livet.

Överlämna dig själv.
Återgå till det primitiva instinkt.
Luftfyllda lungor.
Ropar ditt namn.
Smile ..
och egentligen
som du är jag
och jag är dig.

Alla stoppar lejonets rytande,
i en skog lyssnande,
avstängd.
Sedan komma tillbaka till sin rytm.
Ljus och mörker,
Törstig ..
Mätt ...

Vi droppar som inte finns,
försöker att inte resa,
i samma glas vatten.
Varför vi gillar det så mycket debatt
vad någonsin vi tvivlar någonsin?
What ever skulle ha att frukta.
What ever vi kommer att göra skada.
Vad älskar oss alltid.
Vad är ...


Antonio Alvarez de Garmendia.
23:56 timmar (en GMT)
22 mars 2012
Cartagena. Murcia.
Söder om den spanska staten
(Ca 5 km från den vackra Medelhavet)




poema,
Onde está a luz,
cando desaparece?
Por Tete.


Quen sabe?
non
e non quero saber.
Imaxino que vai a un lugar de beleza,
onde sempre
nunca está frío.

Os raios son almas perdidas,
que a luz na estrada,
da súa propia existencia.
A dor eo pracer.
A luz e sombra.
Todo nesta vida.

Abandona-te.
Voltar o instinto primitivo.
Chea de aire nos pulmóns.
Chama o seu nome.
Sorriso ..
E realmente
como me
e eu son ti.

Todo para o ruxido do león,
nunha escoita bosque,
silenciado.
A continuación, volver ao seu ritmo.
Luz e escuridade,
Sedento ..
Saciados ...

Nós gotículas que non existen,
procurando non tropezar,
no mesmo vaso de auga.
Por que nos gusta tanto debate
que nunca, xamais dubidar?
O que nunca tería que temer.
O que nunca faremos dano.
O que sempre nos ama.
Cales son ...


Antonio Álvarez de Garmendia.
23:56 horas (+1 GMT)
22 mar 2012
Cartagena. Murcia.
Sur do Estado español
(Aproximadamente 5 km do mar moi ben no Mediterráneo)






No hay comentarios: